En av de saker som utmärker den elektroniska musiken är möjligheten att återskapa, och alltså också upprepa, exakt samma ljud hur många gånger som helst. Denna möjlighet blir kanske särskilt tydlig i technons, och i synnerhet i Robert Hoods, kristallklara ljudvokabulär.
På Minimal Nation är upprepningen en självklarhet. Skivans loopar är inte mer än ett par sekunder långa och spelas om och om igen med samma ljudelement. I denna kliniska ljudvärld introducerar Hood sedan små förskjutningar, rubbningar eller tvetydigheter som får musiken att röra sig, inte för att den faktiskt förändras särskilt mycket, utan för att upprepningen får dess statiska tillstånd att förvrängs i huvudet på lyssnaren.
Det kan handla om en rytm som är ur synk, en röst som distar eller en ton pendlar pyttelite i pitch. På flera ställen rör förvridningen något så enkelt som ett taktslag; det man först uppfattar som en viss plats i takten (till exempel ettan) förvrids genom den statiska upprepningen och verkar plötsligt vara en annan plats (tvåan) – vilket ju förändrar alla taktens rytmer – och sedan den ursprungliga platsen igen.
Robert Hood arbetar, som så många minimalister, med en liten mängd information, fångad i ett litet antal musikaliska element. Därför blir de relationer som ställs upp mellan dessa element, och denna information, ovanligt tydliga (om än ofta tvetydiga); varje ljud i en loop förhåller sig direkt till alla loopens övriga delar, vilket gör att en förändring i ett av musikens element också förändrar alla övriga element.
Med denna metod, som alltså är mycket enkel, diskuterar Hood den flytande gränsen mellan den objektiva verkligheten och individens – i det här fallet lyssnarens – subjektiva verklighetsuppfattning. Å ena sidan är skivans kompositioner benhårda, känslokalla och matematiska: objektiva. Å andra sidan vägrar de, trots sin egen stillhet, att landa i en enda position, utan förvrids ständigt, så att man aldrig säkert kan veta hur de var avsedda att höras.
Lyssna:
Unix
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar