Jimi Hendrix har förmågan att smälta samman med sina förutsättningar, sin röst, sitt band och – inte minst – sin elgitarr tills de blir honom självklara – tills han genom dem kan säga precis allt han vill. Hendrix har gjort sig lika intim med sin musikaliska form som med det språk han talar och tänker på. Men när han väl placerat sig inuti detta nya språk, kan han inte längre tänka sig en värld utanför det, lika lite som man kan tänka sig en tanke helt utan ord. Den som verkligen är ett med sina förutsättningar (och med sina begränsningar) kan uttrycka precis vad han vill just eftersom han omöjligt kan vilja uttrycka någonting annat än det förutsättningarna tillåter.
De graciösa rörelserna, sättet att föra sig, det samtidigt lösa och hårda svänget, den harmoniska mjukheten: alla har de ett värde och en plats i sig själva, för sina egna kvaliteter - kvaliteter som nu ter sig abstrakta på gränsen till det obegripliga - bortom det de uttrycker, representerar eller kommunicerar. Hendrix reducerar inte och låter sig inte reduceras; hans musik är inte en väg till någonting annat.
Detta betyder såklart inte att elementen i Hendrix musik upphör att uttrycka det de en gång är skapade att uttrycka; Axis: Bold as Love är fortfarande en skiva om livet, men den når fram till livet först genom ett spelande, en teknik, som den själv upplever som viktigare. Hendrix är virtuos i sitt sätt att kommunicera känslor – han säger mer med sina missljud än vad de flesta gör över huvud taget – men kommunikationen tycks inte, som man oftast tänker sig, uppstå genom gestaltning eller avbildning, utan som en effekt av själva spelandet.
Axis: Bold as Love vågar tänka sig rockbandet som en autonom enhet, rockmusiken som en konst i sig. Aldrig har begreppet gitarrhjälte varit mer motiverat.
Lyssna:
Little Wing
