Populärmusikens roman

Utan tvekan är låten den form eller enhet som är djupast förknippad med populärmusiken.

När man skriver popmusik, skriver man låtar. När man lyssnar på popmusik, lyssnar man på låtar.

En skiva, eller ett album, är som alla vet en samling låtar. I någon mån är det oftast en efterkonstruktion – skapad för att paketera musiken till en effektiv produkt. När man spelat in tillräckligt många låtar för att fylla ut formatet (först LP- och sedan CD-skivan) lägger man dem på en rad och kallar det "album".

Det var den här sortens skiva superproducenten Phil Spector hade i åtanke när han beskrev fullängdsalbumet som "two hits and ten pieces of junk". Spector fyllde också sina LP-skivor med skräp; troligtvis av samma anledning som filmbolagen fyller sina DVD-skivor med dötråkigt extramaterial: för att fylla ut formatet, för att ge kunden valuta för pengarna.

Det som är underligt är att när produkten nu plötsligt dör, när ingen längre behöver varken LP- eller CD-skivor, vill skivan ändå leva vidare. Trots att jag själv sällan besöker skivaffären kan jag inte tänka mig att leva utan albumet.

Skivan har någonstans på vägen lyckats bli till något mer än en produkt. Och det är i detta avseende det förtjänar att hyllas (vilket också är anledningen till att jag upplever romantiseringen av vinylskivan som missriktad och kontraproduktiv).

Skivan är ett, kanske fåfängt, försök för populärmusiken att vara på riktigt – att vara ett ”verk”. Skivan är populärmusikens roman. Eller pjäs eller symfoni, eller vad man vill. Skivan är det större sammanhang låten behöver för att komma tillrätta. Skivan är kontext. Skivan är till och med enhet, trots att den är ständigt underkastad de delar det utgörs av.