Någonstans i Patti Smiths röst hörs en ton av absolut verklighet. En ton som är rå, träig och påtagligt fysisk och som på grund av sin plats i botten, utanför och oberoende av alla senare tillkomna idéer, kan röra sig obehindrat mellan alla skivans känslolägen utan att själv förändras eller dras med i vad den uttrycker.
Patti Smith integrerar i själva sin röst hela den orubbligt hårda verkligheten, den som inte argumenterar och som ingen kan argumentera med, den som står orubblig med en samtidigt fruktansvärd och fantastisk auktoritet. Genom sitt fulla omfamnande av denna verklighet (och jag skriver detta utan att alls veta vad Smith själv har att säga i frågan) lyckas Smith också låna lite av denna auktoritet. På så sätt finner - eller snarare återfinner - hon en gemensam konstant som är större än alla de känslolägen hon förmedlar - eller rör sig igenom - och som därför kan genomsyra och sammanbinda dessa genom deras gemensamma närvaro i samma okuvliga fysiska ram. Smiths blandar inte samman sina känslor - och en sådan blandning hade knappast blivit annat än en gråtmild melankolisk gröt -, men behåller ändå samma auktoritet i sin ångest som i sin eufori. Patti Smith har blinken i ögat, men hon aktar sig jävligt noga för att faktiskt blinka.
När Smith i en enda ton förmedlar en urkraft stark nog att krossa alla världens skenbilder och nonchalant strö dem för vinden, gör hon inte detta genom att gå till kamp mot världen och dess olägenheter utan genom att stödja sig mot den. Kanske är det just detta, snarare än musikens rent stilistiska drag, som gör Pattis Smith till punkrockens stora förebild och kanske är det just här punken har något att lära.
Lyssna:
Gloria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar