89: Dexter Gordon - Go! (1962)

Min bror beskriver Dexter Gordons flyt ('flow') som evigt, som om det hade kunnat fortsätta i oändligheten.

Gordons saxofonton är rå, tjock och trögflytande, i själva verket ganska otymplig, ändå rör han sig genom musiken smidigt och obehindrat, utan ansträngning (det vill säga, som om han inte ansträngde sig) och fogar samman sina fraser som delar av ett samtal, eller varför inte en spontan monolog kring ett kärt ämne, där varje tanke bygger på och motiveras av den föregående. Gordon spelar lugnt och behärskat och uppmärksammar, utan att bli pedantisk och utan att skynda eller förhasta sig, allt som behöver uppmärksammas med en ständig, ihärdig intensitet som aldrig urladdas i ett klimax, aldrig tar slut eller börjar om utan jämnt fördelas på varje ögonblick, varje fras och varje sammanbindning, så att dessa delar tycks helt nödvändiga - och alltså måste framföras med fullt eftertryck och full övertygelse - även när de i sig själva egentligen är umbärliga och gott hade kunnat avvaras om det nu inte vore för den plats de intar i flytet, i räckan, i den eviga linje som visserligen i verkligheten måste ta slut vid låtens ändpunkt, men som ändå målar en bild av det ändlösa, det vill säga, inte det verkligt ändlösa, utan snarare det livslånga, det man kan se men aldrig uppleva slutet på, genom att illustrera den eviga födelsen av nya variationer på samma tema, av nya sätt att förhålla sig till och ta sig fram genom samma verklighet med samma röst, som om kreativiteten verkligen var stor nog att räcka hela vägen, som om det verkligen fanns fler saker att säga, som om livet verkligen gick att genomleva.

Lyssna:

Cheese Cake

90: ...And You Will Know Us by the Trail of Dead - Source Tags & Codes (2002)

Source Tags and Codes är en ungdomlig skiva, ständigt på tårna, hungrig, sprudlande och entusiastisk. …And You Will Know us by the Trail of Dead försöker, som så många rockband, lura systemet och hålla energinivån på max hela tiden utan att max blir det nya medelvärdet och helheten energifattig. Skivan tillåter sig, trots sina många växlingar i tempo och dynamik, aldrig att falla in i en fast lunk utan står ständigt på gränsen till ett utbrott eller sammanbrott. Source Tags and Codes lyckas genom en rad knep, manövrer och skenmanövrer att håller sig i nedförsbacken utan att ödsla tid på att klättra upp igen – som när Arthur Dent lär sig flyga genom att missa marken. Denna ihärdiga intensitet gör, tillsammans med melodiernas ofta blödiga känslosamhet, att skivan blir skränig och påträngande, som ett barn på sockershock som skriker efter uppmärksamhet genom att peta på en med kletiga fingrar och upprepa ens namn. Men lika lite som man (jag) kan motstå det överentusiastiska barnet kan man (jag) motstå entusiasmen hos Source Tags and Codes.

Det som är intressant är att bandet inte når sin energikick genom blind "plugga i och kör"-mentalitet, utan genom noga ut- och instuderade vägval. Framför sig ser man hur bandmedlemmarna bläddrar i sina skivsamlingar och antecknar de grepp och trick de borde ta till. Source Tags and Codes skapar sin våldsamhet genom noggrann konstruktion och beräkning och visar på så sätt att det inte nödvändigtvis finns en motsättning mellan den ungdomliga entusiasmen och det mogna mästerverket, utan att det tvärtom kan vara den första som får en att dåraktigt våga sig på den senare.

Lyssna:
Another Morning Stoner

91: The Jimi Hendrix Experience - Axis: Bold as Love

Jimi Hendrix klarar aldrig fly från gitarren, klarar aldrig av att övervinna den. Hendrix utnyttjar inte sitt instrument, han flyttar in i det. Varje gitarrton på Axis: Bold as Love är ljudet av någon som spelar gitarr. För min inre blick ser jag inte scener ur livet eller från världen, utan fingrar som flyger över greppbrädan.

Jimi Hendrix har förmågan att smälta samman med sina förutsättningar, sin röst, sitt band och – inte minst – sin elgitarr tills de blir honom självklara – tills han genom dem kan säga precis allt han vill. Hendrix har gjort sig lika intim med sin musikaliska form som med det språk han talar och tänker på. Men när han väl placerat sig inuti detta nya språk, kan han inte längre tänka sig en värld utanför det, lika lite som man kan tänka sig en tanke helt utan ord. Den som verkligen är ett med sina förutsättningar (och med sina begränsningar) kan uttrycka precis vad han vill just eftersom han omöjligt kan vilja uttrycka någonting annat än det förutsättningarna tillåter.

De graciösa rörelserna, sättet att föra sig, det samtidigt lösa och hårda svänget, den harmoniska mjukheten: alla har de ett värde och en plats i sig själva, för sina egna kvaliteter - kvaliteter som nu ter sig abstrakta på gränsen till det obegripliga - bortom det de uttrycker, representerar eller kommunicerar. Hendrix reducerar inte och låter sig inte reduceras; hans musik är inte en väg till någonting annat.

Detta betyder såklart inte att elementen i Hendrix musik upphör att uttrycka det de en gång är skapade att uttrycka; Axis: Bold as Love är fortfarande en skiva om livet, men den når fram till livet först genom ett spelande, en teknik, som den själv upplever som viktigare. Hendrix är virtuos i sitt sätt att kommunicera känslor – han säger mer med sina missljud än vad de flesta gör över huvud taget – men kommunikationen tycks inte, som man oftast tänker sig, uppstå genom gestaltning eller avbildning, utan som en effekt av själva spelandet.

Axis: Bold as Love vågar tänka sig rockbandet som en autonom enhet, rockmusiken som en konst i sig. Aldrig har begreppet gitarrhjälte varit mer motiverat.

Lyssna:
Little Wing

92: Parliament - Mothership Connection (1976)

Mothership Connection är en fest dit alla är inbjudna men där man bara träffar folk man tycker om.

Lyssna:
Give Up The Funk (Tear The Roof Off The Sucker)

93: Leonard Cohen - Songs of Leonard Cohen (1967)

Jag har ibland svårt att ta mig igenom Songs of Leonard Cohen utan att slumra till.

Cohens mumlande röst är trögflytande och murken som den tunga sömnen, liksom denna bär den på någonting suddigt och obestämbart – inte på grund av någon inre mystik utan på grund av den betraktandes tillfälliga förvirring –, som sovrummet i kvällsmörkret eller som grönskan kring picknickfilten där man dåsat till, innan ögonen vant sig vid ljuset och kroppen insett var den befinner sig. Cohens melodier, däremot, är än lätta och svävande, som drömmarna hos den sovande, än monotont mässande, som tankarna hos den vrider sig i sömnlöshet; melodierna flyter ovanpå, drar iväg åt sina egna håll och hittar genom avvägar fram till platser långt borta: till späda körer, stråkar, en vissling, en mungiga. Hela tiden behåller de något av sömnens dova klang – en klang som också lätt gör mig sömnig.

Lyssna:
Hey, That's No Way to Say Goodbye

94: Madonna - Madonna (1983)

Madonna leker sin väg genom popproduktionerna på sin första, självbetitlade skiva. Hon stönar, smickrar och gnäller men uppvisar ingen särskild talang; hennes barnsliga stämma har ingen naturlig auktoritet och fyller inte ut ljudrummet utan ansträngning. Men så är det också ansträngningen som är skivans största förtjänst.

Madonna är nämligen inte en uppvisning i talang utan i vilja. Madonna vill vara popstjärna. Madonna bestämmer sig för att vara popstjärna. Och vips så är Madonna popstjärna.

Visst är Madonna ytlig. Men Madonna väljer ytan. Över ytan kan hon rusa fram fritt utan att tyngas ned av sentimentalitet eller tankfullhet. Madonna deltar fullt ut i popularitetstävlingen. Men hon vinner den.

Madonna är en skiva om framgång – stark och munter (två kvaliteter som förövrigt hittas också på Metallicas debut från samma år) framgång som närmast tycks växa ur sig själv; samtidigt (i samma drag) som skivan handlar om framgång, om att genomdriva sin vilja, skapar den också framgång, både åt sig själv och åt sin upphovsman, en upphovsman som genom att dela namn med sitt verk också i viss mån smälter samman med detta.

Efteråt klappar skivan förnöjt dammet av händerna. Och säger: "så svårt var det".

Lyssna:
Lucky Star

95: John Frusciante - The Will to Death (2004)

I The Will to Death återupplever jag, liksom Proust och kakajäveln, helt oväntat känslan av hösten för knappt två år sedan (troligen någon gång i oktober eller november) – en tidsperiod som jag trodde hade gått förbi utan att lämna några särskilda spår och som jag knappast hade väntat mig att bli påmind om–: av lampan i det lilla rummet som gav precis tillräckligt mycket ljus för att läsa men inte nog för att kunna göra det utan att få ont i ögonen; av byxorna som gång på gång sprack på samma ställe och som jag med några slumpvis utplacerade stygn från en ljusgröna trådstump gång på gång lagade; av leran i parken som jag gick genom varje dag, alltid med fåfängt hopp om att den skulle ha hunnit torka sedan dagen innan; av mina skor som tog in vatten och som alltmer såg ut att ruttna sönder av att aldrig riktigt få torka.

Det är underligt, på ett sätt nästan obegripligt, att Frusciantes skiva kan väcka den sortens sötsliskigt sentimentala känslor för just denna tidsperiod. Inte för att jag betvivlar att den skulle äga en sådan kraft utan helt enkelt för att jag omöjligt kan ha hört den då; jag minns tydligt att jag lyssnade på skivan första gången då jag en seneftermiddag fastnade på en buss som på grund av ett snöoväder tog två timmar på sig att ta mig dit jag skulle istället för en, vilket ju inte gärna ha varit i vare sig oktober eller november, då jag är ganska säker på att det snarare regnade. Det bör ha varit minst en månad senare, troligtvis ännu mer.

Det är ju förstås möjligt att det inte alls rör sig om nostalgi; att skivan påminner mig om denna tidsperiod inte för att jag har dem kronologiskt förknippade med varandra utan för att känslan av det jag upplevde då verkligen går att återfinna i musiken. Det är skrämmande att den i så fall också måste kunna upptäckas av vem som än letar. Att essensen av en hel månad i mitt liv går att köpa i affären. (16 maj 2007)

lyssna:
The Will to Death

96: Fela Kuti - Gentleman (1973)

Mitt första intryck av Fela Kuti har visat sig vara bestående:

Satan vad det svänger.

Länge var jag en hängiven motståndare till svänget: svänget är mjukt, svänget är vekt och inställsamt, svänget främjar stillastående istället för framåtrörelse, svänget leder ingen vart mer än tillbaka till sig självt. Svänget har det för roligt.

De flesta jamband lider av precis dessa problem. De vägrar påtvinga musiken den strikthet ifråga om innehåll och struktur som är nödvändig för att skapa rörelse, för att komma någon vart: de har det för roligt. Det är knappast någon slump att så många jamband lägger allt sitt krut på att svänga.

Om Fela Kutis Gentleman från 1973 verkligen är en skiva skapad ur ett jam kan jag såklart inte avgöra. Utan tvivel innehåller musiken en hel del förskrivna och förarrangerade partier, men den har också ett drag typiskt för framjammad musik: den är fri, lös och levande, den är "i ständig rörelse" – men den kommer ingen vart. Fela Kuti dansar på stället.

På så sätt uppstår en friktion mellan viljan till frihet, representerad av det improvisatoriska draget, och omöjligheten att röra sig, representerad av det outtröttliga beatet som inte släpper någon ur sitt grepp: och ur friktion skapas hetta. Gentleman svänger löst och ledigt, men är samtidigt både skållhet och beckmörk. Svänget är ett fängelse (vilket förklarar hur det bitvis nästan aggressiva budskapet i Kutis texter kan kombineras sömlöst med musik som fungerar perfekt på alla medelklassparmiddagar).

Fela Kuti skapar inga narrativa låtstrukturer. Istället bygger han (afro)beatlandskap där musikernas, egentligen ganska spretiga och ojämna insatser hålls samman, inte för att de talar med varandra (bygger vidare på varandras idéer och såvidare), utan för att de alla kretsar kring samma odödliga grund: svänget, svänget, svänget.

Lyssna:
Zombie (tyvärr inte från Gentleman)