Min bror beskriver Dexter Gordons flyt ('flow') som evigt, som om det hade kunnat fortsätta i oändligheten.
Gordons saxofonton är rå, tjock och trögflytande, i själva verket ganska otymplig, ändå rör han sig genom musiken smidigt och obehindrat, utan ansträngning (det vill säga, som om han inte ansträngde sig) och fogar samman sina fraser som delar av ett samtal, eller varför inte en spontan monolog kring ett kärt ämne, där varje tanke bygger på och motiveras av den föregående. Gordon spelar lugnt och behärskat och uppmärksammar, utan att bli pedantisk och utan att skynda eller förhasta sig, allt som behöver uppmärksammas med en ständig, ihärdig intensitet som aldrig urladdas i ett klimax, aldrig tar slut eller börjar om utan jämnt fördelas på varje ögonblick, varje fras och varje sammanbindning, så att dessa delar tycks helt nödvändiga - och alltså måste framföras med fullt eftertryck och full övertygelse - även när de i sig själva egentligen är umbärliga och gott hade kunnat avvaras om det nu inte vore för den plats de intar i flytet, i räckan, i den eviga linje som visserligen i verkligheten måste ta slut vid låtens ändpunkt, men som ändå målar en bild av det ändlösa, det vill säga, inte det verkligt ändlösa, utan snarare det livslånga, det man kan se men aldrig uppleva slutet på, genom att illustrera den eviga födelsen av nya variationer på samma tema, av nya sätt att förhålla sig till och ta sig fram genom samma verklighet med samma röst, som om kreativiteten verkligen var stor nog att räcka hela vägen, som om det verkligen fanns fler saker att säga, som om livet verkligen gick att genomleva.
Lyssna:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar