Det kända citatet från de tre systrarna Shaggs (Wiggin) pappa, som var den som satte dem i inspelningsstudion, fångar precis vad gruppen handlar om:
The Shaggs har kallats världens sämsta band, och deras första och enda fullängdsalbum, Philosophy of the World från 1969, brukar anses mer eller mindre olyssningsbar. Alla jag spelat den för har skrattat. Jag har också skrattat en del själv.
Men ett fräschare band än The Shaggs går inte att hitta.
Visst är det sött och roande att höra gruppen snubbla sig igenom sina naiva kompositioner och duktigsjunga sina ännu naivare texter. Men i grunden handlar Philosophy of the World inte om naiv charm; snarare handlar den om att utforska de möjligheter som öppnar sig för den som klarar av att vara fullständigt naiv. Jag säger inte ”vågar vara fullständigt naiv” - den naivitet man vågar sig på, underförstått mot bättre vetande, är alltid falsk naivitet. Den som själv känner till sin naivitet, har i själva verket redan förbrukat den.
The Shaggs låtar är knappast heller naiva i den mening en låt brukar kallas för naiv. Det rör sig inte om några enkelt arrangerade solskensmelodier intryckta i förutsägbara strukturer; tvärtom är det mesta på Philosophy of the World tämligen egensinnigt. Det naiva draget ligger snarare i att flickornas okunskap tillåter dem att hitta vägar som, även om de inte är beprövade, framstår som barnsligt självklara. Som en teckning av ett får ritad av en treåring.
The Shaggs är verkligen sånger i ordets rätta bemärkelse: ”jag har skrivit en sång, nu ska jag sjunga den” och skivans poppotential är oförneklig. Samtidigt är The Shaggs mer än bara gullig popmusik. När man hör flickornas samtidigt fria och genomrepeterade samspel, hur trummornas fasta rytm slits fram och tillbaka mellan sång och gitarr utan att själv röra sig, eller hur hela gruppen på en given plats möts i en unison rytm eller melodislinga för att sedan ge sig av var och en på sitt eget håll, är det svårt att inte misstänka att The Shaggs är en bluff: tre stycken galet skolade och sammanrepade musiker som låtsas vara okunniga tonårsflickor (nåja, den äldsta av systrarna Wiggin var tjugotvå) på 60-talet.
Den som verkligen spelade in en skiva så som Philosophy of the World är inspelad, skulle aldrig nå ett så här bra resultat, tänker jag mig. The Shaggs får mig att tro på de mest romantiska tankar om ren, oskolad och oförstörd talang som jag vanligtvis avfärdar utan att blinka.
"Det är såhär det ska göras!" utropar jag "snälla låt mig vara ovetande!"
Det uppenbara problemet med ren, oskolad och oförstörd talang är ju såklart att den är omöjlig att hitta; de flesta har alls ingen talang innan de skolar den, och om de trots allt skulle ha det, så märker de det inte.
Vägen ut ur barndomen är en enkelriktad gata.
Lyssna:
My Pal Foot Foot
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar