Om det finns ett drag som är gemensamt för alla mina lyckokänslor (jag talar här om lycka för stunden – de flesta brukar göra något slags avgränsning –, inte om en allmän upplevelse av nöjdhet eller tillfredsställelse) så är det en känsla av att vara uppfylld (av vad det nu kan vara, oftast ingenting särskilt), befriad från tomhet och godtycklighet.
Detta är också ett av de tydligaste dragen i ABBAs musik. Låtarna på Arrival är alla fyllda till bredden, mättade av melodier, produktionsdetaljer och arrangemang (och precis som vid all mättnad lämnas man stundvis med ett lätt illamående som får anrättningen att verka osmaklig) sammanfogade till en tät väv där minsta utsmycknad, på grund av sin hårda bundenhet till helheten, blir absolut nödvändig (lyssna till exempel på pianofraserna som fyller ut den första melodislingan i Dancing Queen); varje melodi leder in i nästa och varje liten del av låten pekar antingen tillbaka i en kommentar av det som varit eller framåt mot det som ska komma. Arrival är visserligen utfylld, men den är inte utfylld av utfyllnad.
Det mesta hos ABBA är beprövat och konventionellt. Musiken gör i varje ögonblick precis det man vill och väntar sig att den ska göra, och låtarna bekräftar ofta ens förutfattade meningar till den grad att man kan gissa deras rörelser redan innan man har hört dem. Just när man tror att sticket ska komma – ja precis då kommer sticket. Arrival väljer alltid att bekräfta framför att utmana. Men på något sätt lyckas skivan i varje enskilt fall att få det att verka som om bekräftelsen råkar vara det rätta valet vid just det tillfället.
På samma sätt kan jag också känna inför min lycka: gång på gång tror jag att den är utsliten, att den inte kan användas längre, och att den, om den trots allt skulle kunna tänka sig att dyka upp, aldrig skulle dyka upp vid just de tillfällen då den brukar dyka upp. Jag kommer aldrig mer vika mig för de lyckliga klichéerna (vers, refräng, vers, refräng). Jag kräver minsann mer än gamla utslitna nöjen. Men sedan ändå, i de allra alldagligaste situationerna, under en promenad, i ett telefonsamtal, inför en måltid, en utsikt, en tavla eller en kopp kaffe, kan jag trots allt känna mig lycklig (uppfylld).
ABBA representerar också någonting vardagligt och banalt: Björn, Benny, Agneta och Anni-Frid med hela sin folklighet: melodifestivalen, musikaler, dansband och musikskolelärare – alla dåliga associationer jag har till gruppen –, men mitt i alltihop finns denna fullhet (eller fyllnad, jag är till och med nära att skriva fulländning) som, inte trots utan på grund av sin banalitet, får alltihop att kännas alldeles skimrande uthärdligt.
Arrival avslöjar det vi gärna gömmer oss för: det finns ingenting banalare än att vara lycklig.
Lyssna:
Dancing Queen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar