söndag 13 juli 2008

94: Madonna - Madonna (1983)



Madonna leker sin väg genom popproduktionerna på sin första, självbetitlade skiva. Hon stönar, smickrar och gnäller men uppvisar ingen särskild talang; hennes barnsliga stämma har ingen naturlig auktoritet och fyller inte ut ljudrummet utan ansträngning. Men så är det också ansträngningen som är skivans största förtjänst.

Madonna är nämligen inte en uppvisning i talang utan i vilja. Madonna vill vara popstjärna. Madonna bestämmer sig för att vara popstjärna. Och vips så är Madonna popstjärna.

Visst är Madonna ytlig. Men Madonna väljer ytan. Över ytan kan hon rusa fram fritt utan att tyngas ned av sentimentalitet eller tankfullhet. Madonna deltar fullt ut i popularitetstävlingen. Men hon vinner den.

Madonna är en skiva om framgång – stark och munter (två kvaliteter som förövrigt hittas också på Metallicas debut från samma år) framgång som närmast tycks växa ur sig själv; samtidigt (i samma drag) som skivan handlar om framgång, om att genomdriva sin vilja, skapar den också framgång, både åt sig själv och åt sin upphovsman, en upphovsman som genom att dela namn med sitt verk också i viss mån smälter samman med detta.

Efteråt klappar skivan förnöjt dammet av händerna. Och säger: "så svårt var det".

Lyssna:
Lucky Star

Inga kommentarer: