I The Will to Death återupplever jag, liksom Proust och kakajäveln, helt oväntat känslan av hösten för knappt två år sedan (troligen någon gång i oktober eller november) – en tidsperiod som jag trodde hade gått förbi utan att lämna några särskilda spår och som jag knappast hade väntat mig att bli påmind om–: av lampan i det lilla rummet som gav precis tillräckligt mycket ljus för att läsa men inte nog för att kunna göra det utan att få ont i ögonen; av byxorna som gång på gång sprack på samma ställe och som jag med några slumpvis utplacerade stygn från en ljusgröna trådstump gång på gång lagade; av leran i parken som jag gick genom varje dag, alltid med fåfängt hopp om att den skulle ha hunnit torka sedan dagen innan; av mina skor som tog in vatten och som alltmer såg ut att ruttna sönder av att aldrig riktigt få torka.
Det är underligt, på ett sätt nästan obegripligt, att Frusciantes skiva kan väcka den sortens sötsliskigt sentimentala känslor för just denna tidsperiod. Inte för att jag betvivlar att den skulle äga en sådan kraft utan helt enkelt för att jag omöjligt kan ha hört den då; jag minns tydligt att jag lyssnade på skivan första gången då jag en seneftermiddag fastnade på en buss som på grund av ett snöoväder tog två timmar på sig att ta mig dit jag skulle istället för en, vilket ju inte gärna ha varit i vare sig oktober eller november, då jag är ganska säker på att det snarare regnade. Det bör ha varit minst en månad senare, troligtvis ännu mer.
Det är ju förstås möjligt att det inte alls rör sig om nostalgi; att skivan påminner mig om denna tidsperiod inte för att jag har dem kronologiskt förknippade med varandra utan för att känslan av det jag upplevde då verkligen går att återfinna i musiken. Det är skrämmande att den i så fall också måste kunna upptäckas av vem som än letar. Att essensen av en hel månad i mitt liv går att köpa i affären. (16 maj 2007)
lyssna:
The Will to Death
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar