fredag 4 juli 2008

96: Fela Kuti - Gentleman (1973)



Mitt första intryck av Fela Kuti har visat sig vara bestående:

Satan vad det svänger.

Länge var jag en hängiven motståndare till svänget: svänget är mjukt, svänget är vekt och inställsamt, svänget främjar stillastående istället för framåtrörelse, svänget leder ingen vart mer än tillbaka till sig självt. Svänget har det för roligt.

De flesta jamband lider av precis dessa problem. De vägrar påtvinga musiken den strikthet ifråga om innehåll och struktur som är nödvändig för att skapa rörelse, för att komma någon vart: de har det för roligt. Det är knappast någon slump att så många jamband lägger allt sitt krut på att svänga.

Om Fela Kutis Gentleman från 1973 verkligen är en skiva skapad ur ett jam kan jag såklart inte avgöra. Utan tvivel innehåller musiken en hel del förskrivna och förarrangerade partier, men den har också ett drag typiskt för framjammad musik: den är fri, lös och levande, den är "i ständig rörelse" – men den kommer ingen vart. Fela Kuti dansar på stället.

På så sätt uppstår en friktion mellan viljan till frihet, representerad av det improvisatoriska draget, och omöjligheten att röra sig, representerad av det outtröttliga beatet som inte släpper någon ur sitt grepp: och ur friktion skapas hetta. Gentleman svänger löst och ledigt, men är samtidigt både skållhet och beckmörk. Svänget är ett fängelse (vilket förklarar hur det bitvis nästan aggressiva budskapet i Kutis texter kan kombineras sömlöst med musik som fungerar perfekt på alla medelklassparmiddagar).

Fela Kuti skapar inga narrativa låtstrukturer. Istället bygger han (afro)beatlandskap där musikernas, egentligen ganska spretiga och ojämna insatser hålls samman, inte för att de talar med varandra (bygger vidare på varandras idéer och såvidare), utan för att de alla kretsar kring samma odödliga grund: svänget, svänget, svänget.

Lyssna:
Zombie (tyvärr inte från Gentleman)

Inga kommentarer: