Jag har ibland svårt att ta mig igenom Songs of Leonard Cohen utan att slumra till.
Cohens mumlande röst är trögflytande och murken som den tunga sömnen, liksom denna bär den på någonting suddigt och obestämbart – inte på grund av någon inre mystik utan på grund av den betraktandes tillfälliga förvirring –, som sovrummet i kvällsmörkret eller som grönskan kring picknickfilten där man dåsat till, innan ögonen vant sig vid ljuset och kroppen insett var den befinner sig. Cohens melodier, däremot, är än lätta och svävande, som drömmarna hos den sovande, än monotont mässande, som tankarna hos den vrider sig i sömnlöshet; melodierna flyter ovanpå, drar iväg åt sina egna håll och hittar genom avvägar fram till platser långt borta: till späda körer, stråkar, en vissling, en mungiga. Hela tiden behåller de något av sömnens dova klang – en klang som också lätt gör mig sömnig.
Lyssna:
Hey, That's No Way to Say Goodbye
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar